magicblue.blogg.se

Fredag den 13:e satte jag mig på tåget för att åka till Ängelholm. Initialt hade Ingrid tid för sövning och operation av en böld hon haft på höger balle ett par år. Carro ville ha support då sövning av ett så stort djur inte känns sådär jättekul. Syftet med sövningen var att veterinärerna vill lägga omkull Ingrid då dom sa att det kunde blöda en hel del. Sagt och gjort bokade jag tågbiljetter för en månad sedan men under denna månad har en del hunnit hända. Bland annat har jag satt Ingrids böld och sår i samband med parasiten Habronema så vi provar att medicinera mot detta och se vad som händer. Inte omöjligt att vi tar bort bölden men i så fall gör vi det när det är kallare ute och flygfänas tid är förbi. Vi har låtit veterinärer kolla på bölden vid ett par tillfällen men samstämmigt har dom varit överens att låta den vara. 

 

Eftersom tågbiljetterna ändå var bokade åkte jag ner till Ängelholm i allafall. Carro var anmäld till 1,15 i Trolleholm på söndagen men vi klassändrade till lördag istället och då var högsta klassen en enmetershoppning så vi tog den istället. Carro kom och hämtade mig på Ängelholms station vid 06:30 och sen åkte vi raka spåret till stallet för att åka och tävla. Dagen till ära bjöd på vackert väder när vi satte fart ner mot Trolleholm. Carro parkerade bredvid en hästtransport där det stod en häst som råkade i panik, slet sig loss och lyckades vända sig i transporten. Det var ett djäkla liv på parkeringen och jag som var på väg från toaletten skyndade mig dit även om jag fattade att det inte var Ingrid. Ingrid stod helt lugnt med bakrampen nedfälld så hon kunde titta ut medans det var liv i transporten bredvid. Rådiga personer var redan vid den skrämda hästen för att ta hand situationen. Tråkigt för den hästen som fick några sår men lättnad att Ingrid var så supercool och obrydd trots kalabaliken några meter på sidan. 

 

Vi bestämde att ta ut Ingrid lite tidigare än planerat då hon fick skritta på i solen istället för att stå i transporten. Carro startade rätt långt fram i startfältet då hon hoppade fram en del innan hon gick banan. Jag och Ingrid lunkande på utanför ridhuset medans vi väntade på att Carro skulle komma tillbaka. Jag hjälpte Carro att slutföra framhoppning gen innan jag gick upp på läktaren för att filma. 

 

Carro och Ingrid gjorde en bra runda och gick upp i ledningen. En nervös väntan började, när dom kommit upp i ledning är det alltid lite extra spännande om det håller hela vägen. Mobilen med Equipe satt som en kardborre i handen på Carro. Ingrid däremot var mest obrydd. Till slut  stod det klart att Carro och Ingrid lyckades knipa segern med över 1,5 sekund till tvåan vilket jag inte trodde innan vi åkte till tävlingen. Eller jag trodde ingenting. Efter en halv dag och natt på tåg var jag rejält dyngdålig då jag blir sjösjuk och allt snurrar runt mig och marken gungar. 

 

Döm om min förvåning där jag stod på läktaren och skulle filma prisutdelningen när Ingrid hade på sig ett segertäcke när hon kom in i ridhuset. Ett fint svart täcke med guldkant. Får bli hennes tävlingstäcke framöver då det är glansigt och mest troligt inte tar åt sig damm, spån och smuts. 

 

När vi kom hem var jag så djäkla trött. Och på morgonen innan vi for frågade jag om koden in till sadelkammaren säkert tio gånger. Ändå bestämde vi att gå ut och äta på kvällen så Adam bokade bord på kvarterskrogen tvärs över gatan från ungarnas lägenhet. Jag kan säga att jag somnade helt utslagen senare på kvällen. Det var tur vi tävlade lördag. Varken jag eller Carro hade orkat tävla även söndag. Jag var marginellt piggare dagen efter. Det är jobbigt att vara på resande fot. 

 

Vi har hunnit ner till havet med Ingrid två gånger. I går följde bästisarna Wilma och Humle med för en galopp i solnedgången. Det är magiskt på stranden, så vackert och hästar är tillåtet på den enormt långa stranden. 

 

Carro bestämde sig att ta en träningstid för en dressyrtränare som har träningar på klubben. Sagt och gjort tog jag fram dressyrsadeln som Ingrid inte haft på typ ett och ett halvt år. Carro lät meddela att det går tyvärr inte att rida i dressyrsadeln då de matchande svarta stiglädren var borta. Men Carro hade tur! Jag hittade stiglädren och Carro klev upp i dressyrsadeln och vanligt tränsbett på Ingrid. Träningen gick över förväntan och tränare Amanda såg direkt Ingrids svaghet. Carro fick med verktyg och mycket gick ut på "långa steg". Lite stret från Ingrids sida ett par gånger men inget värre än att Carro kunde rida igenom det med Amandas hjälp. Det blir fler träningar var så säker och Carro lät även nöjd med att hittat tillbaka till dressyrsadeln så den kommer nog till användning framöver. Hoppas jag. Tror det är bra att variera mellan sadlarna. 

 

I övrigt har jag jobbat en del på distans men även flexat ut tidigt och i går fredag tog jag semester och städade i Carro och Adams lägenhet. Jättekul att träffa ungarna igen och nästa gång vi ses blir nog inte förrän i jul. Nu sitter jag på tåget hem till Umeå och jag längtar efter de mina hemma. Minette har skickat filmer på Alice framsteg och jag har sett filmerna flera gånger.