Idag fredag tog jag ledigt då det var halv arbetsdag. Jag åkte och släppte ut Rindi och Bella och passade på att göra bort stallet redan på morgonen.
Efter stallet åkte jag till Backen kyrkan för att få en stilla stund hos min älskade mormor vid graven. Jag blir alltid tårögd och så ledsen när jag är där, jag saknar min älskade mormor så mycket. Jag tänker på henne varenda dag. Inte en dag går utan att det finns minnen som poppar upp efter min fantastiska mormor. Jag har en del saker hemma efter henne men även i stan när jag besöker platser kommer minnen upp. Jag minns när jag var ganska liten, kanske en fem-sex år och jag var med mormor på stan. Vi brukade gå och fika på ett fik som låg där nu MVG gallerian ligger. Alldeles utanför Coop kassorna var ett fik där man även kunde gå in till banken som låg vägg i vägg. Fiket var målat i rött med glödlampor fastskruvade i väggen, ungefär som det brukar vara runt speglar. På fiket brukade jag få fika och alltid en apelsin Lift i flaska. Ofta var vi även till mormors syster som bodde i huset vid Västra Esplanaden där Backmans antik ligger. Det är två gamla hus med fasaderna ut mot "gamla E4:an" och i ett av husen bodde mormors syster. Vi var ofta där. Jag passerar förbi varje dag på väg till och från jobbet och varende dag tänker jag på dom lyckliga dagar när jag hade min älskade mormor nära. Mormor var så mycket kärlek, trygghet och glädje. Hon fanns alltid där för att trösta mig när jag var ledsen. Hur många gånger har jag inte fått bada i hennes badkár och när jag var klar dög det inte med frottehandduk. Nej mormor tog fram ett lent och manglat lakan och svepte in mig i det. Sen fick jag sitta i hennes famn tills jag torkat. Älskade mormor, jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Idag var jag då på graven för att tända ett ljus. Jag hade köpt ett ljus i glasburk som ska brinna i 110 timmar. På flaskan var ett glashjärta, jättefint var det. Hoppas att det fortfarande brinner och ingen vindpust blåst ut det.
När jag varit på graven brukar jag ofta känna en väldig samhörighet med mormor, som att hon ger ett tecken till mig att hon vet att jag är där. Några gånger har himlen öppnat sig med en intensiv sol (jag har bloggat om detta tidigare och lagt ut bild). Idag låg ett löv nästan som arrangerat bredvid gravstenen. Ett stort fint höstlöv på väg att glömmas bort och vissna där på marken. Det låg så perfekt fint bredvid stenen och rosen jag planterade tidigare och jag kände instinktivt att "det här lövet ska jag ta med hem". När jag böjde mig ner för att plocka upp lövet var det inte bara ett utan dolt under det stora lövet fanns ett litet löv som frusit ihop med det stora. Självklart tog jag varsamt med de båda löven hem, det var liksom symbolen för mormor & jag.
Nu ligger löven här hemma och jag ska spara dom i press i en tjock bok.
Rosorna jag planterade verkar ha blommat långt in i höst. Det fanns kvar både blommor men det är även på väg några knoppar. Med gråten i halsen och tårar bakom ögonlocken åkte jag hem. Nu får min mamma åka dit och plantera lite ljung och göra höstfint. Jag hann före denna gång men jag vill absolut att ljuset ska få brinna hela denna helg, mormor och morfars grav ska inte bli bortglömd. Inte så länge jag orkar åka dit. Samtidigt tänker jag på min farmor och farfar. Dom ligger begravda med min farbror i Pålkem. Det är 40 mil dit så det blir inte så ofta längre att jag besöker byn dom bodde i.
Min mormor hette Eva-Stina och Minette här fått namn efter henne då Minette heter Stina Minette.
