Det började redan på fredag när Jonstorp mötte Boro/Vetlanda som leder gruppen. Adam gjorde ett supermatch i målet och Jonstorp vann på hemmaplan med 3-1 och Adam släppte bara in ett mål på 42 skott. Så himla roligt. Ikväll är det borta match mot Sölvesborg, jag följer den på webben.
I helgen har Carro och Ingrid hopptävlat hemma i Ängelholm. I går red dom en enmetersklass. Ingrid hade varit sjövild på framhoppningen och jag såg väl vissa tendenser på den något gryninga film jag fick. Ingrid hoppade övertygande och Carro störde henne så lite som möjligt och lotsade henne försikgt runt till en vinst. Det gick fort både i grunden och omhoppningen kan jag säga.
I dag hoppade dom en 1,10. Första inomhus 1,10 sen kaoset i Kulla förra året. Har inte pratat med Carro än men hon skrev att hon var jättenöjd med Ingrid och det kändes så enkelt. Dom fick dock med sig en bom i kombinationen vilket jag förstod att det var just där, innan jag fick meddelandet av Carro. Tror dom måste öva kombination då det ofta ramlat en bom just där eller skramlat. Snabbaste fyrafelaren i startfältet i alla fall. Av vad jag såg på filmen från rundan igår var det en kraftfull galopp runt banan med bra tryck i avstampen. Något mer korsgalopp än i Trolleholm där Ingrid var lugn och beskedlig hela dagen, även på framhoppningnen. Hästen var defintivt mer uppspelt igår då Carro hade fullt sjå med henne på framhoppningen och framridningen där hon även låtsades vara mötesskygg. Jag tror hon gör det för att få en anledning att studsa lite extra. Hästen är i alla fall glad, positiv och hoppar med spetsade öron. I fint skick skulle jag säga.
I torsdags hopptränade Carro och Ingrid med Sophie Karpe. Det jag såg på filmen var en avslappnad Ingrid som hoppade väldigt väl. Nu blir det en lugnare vecka för återhämtning efter hoppning tre dagar denna vecka.
Själv ska jag till veterinären med Ronja då jag misstänker nåt galet med henne. I tisdags var hon ovillig att röra sig. Det har blivit bättre och idag känns hon rätt okej. Dock är hon lite öm på visst ställe på kroppen och jamar ibland när jag lyfter upp henne. Aptiten är bra och hon dricker och går på lådan precis som hon ska. Vill gärna vara med mig och sover i min säng men även i sin egen på dagen. Kurrar när jag kliar henne under hakan och som den stolta katt hon är så går hon med sin angorasvans rakt upp i vädret. Det gjorde hon inte när hon hade livmoderinflammationen, svansen fullkomligt hängde i backen då. Då drog sig katten dessutom undan. En del av mig har en god förhoppning medans en annan del säger att nu är det kört. Ronja är ändå över 13 år nu. Veterinären kommer vara jättearg på mig då jag kommer få skäll för att hon är överviktig. Vi var till veterinären i fjol och då var det problem med tänder så veterinären fixade tandsten. Redan då ville veterinären att Ronja skulle gå ner i vikt. Visst, katten gick ner några hundra gram men nu känns hon som svamp-bob igen. Jag har ställt in mig på det värsta men hoppas att Ronja får några år till. Jag förstår ärlligt inte hur jag ska överleva utan min lilla lurviga fina vän. Varenda dag jag kommit hem har hon stått i hallen och väntat på mig. Det är hon som sitter intill mig vid middagen och hoppas på en smakbit. Hon som ligger bredvid mig och sover.
I övrigt är det rätt mycket nu. Mammas lägenhet ska tömmas och storstädas. Som tur har vi en månad på oss och Minette och Anton är till overäderlig hjälp. Jag skulle aldrig klara det själv. Dessutom är det saker i mängder och allt måste gås igenom.
