För precis en vecka sedan åkte jag och Carro ner med Ingrid till Gävle. Carro hade med en superfin Volvo V70 upp till Umeå som vi drog med. Några dagar innan den planerade avresan såg det ut att bli bra väder ner mot Gävle men säg den väderleksprognos som stämmer ett par dagar innan?
Jag började ana oråd på fredagen när Carro var på väg upp till Umeå. Med facit i hand skulle vi nog lastat vid midnatt mot lördag och kört under natten men jag behövde sova efter en veckas sjukdom då jag kände mig svag, matt, orkelös och lite yr. Med bättre planering hade jag kunnat sova fredag dag och kört under natten.
Vi var i Skravelsjö tidigt på lördag morgon, redan vid sextiden för att släppa ut hästar och packa bilen. Minette, Anton och Johanna anslöt för att säga hej då till Ingrid, vi lastade och åkte innan nio på morgonen. Det hade redan börjat snöa och blåste ganska mycket och det var ingen angennäm resa till Örnsköldsvik. Vinden rev och slet i transporten och jag körde inte fort. Det bildades ganska lång kö efter oss då ingen ville ge sig ut i den relativt oplogade omkörningsfilen och jag kunde inte heller stanna på en parkeringsficka för att släppa förbi trafik då det var oplogat och rätt mycket snö. Jag var helt enkelt rädd att köra fast. Tur vi hade en bra bil i Volvo V70:n som gjorde att jag knappt kände tyngden av ett släp utan det var vinden som var värst. En grå dag där där vi inte såg sol utan allt var bara vit och grått. I Söderhamn var jag tvungen att springa in på toaletten på Circle K vilket flera andra också tänkt. Jag tror jag stod i kö upp mot en halvtimme men det gjorde inte så mycket för då fick Ingrid lite luft genom att Carro var hos henne och öppnade dörren. Fönstren hade frusit så jag kunde inte öppna en liten glipa och jag tyckte det blev lite fuktigt därinne. Ingrid tog dock resan med ro som den stjärna hon är! Inte en hov som skrapade och inte att hon flyttade runt och krängde på.
Från Söderhamn till Gävle var det sedan sån köbildning att på sträckan att vi kunde köra 20 km/timme. Jag trodde det var en plog eller nåt långt fram eller en olycka men så körde vi förbi en skylt som förkunnade köbildning. Det började närma sig nollgradigt och lite regn så jag var rädd underkylt regn. Det var en ganska utslut och trött Ulrika som svängde in med transporten hos Gävle Ryttarsällskap där vi blev mottagna av den urgulliga Adam som länge väntat på stallplanen med en påse morötter till Ingrid. Kine tog också emot oss och visade oss runt.
Efter vi packat in ett ton saker och försökt få lite koll på rutiner så tog Carro ut Ingrid i ridhuset så hon skulle få röra på sig efter åtta timmar i transporten. Ingrid var pigg och glad och det syntes inte ett spår att hon skulle vara stel eller så efter den långa resan. Förresten, vi åkte ner lördag den 7 januari. Det är precis på dagen fyra år sedan Ingrid kom till oss. Ingrid klev av hästbussen i Umeå den 7 januari 2019 på kvällen.
Ingrid verkar trivas bra. Första kvällen var hon inte så imponerad av sin boxgranne som är en utsöt fjording. Lite grinig mot fjordingen men nu går det bättre vad det verkar. Det är mycket som ingår när vi står uppstallade vid GRS. Vi köper kraffoder Krafft och havre. Hästarna äter alla mål mat inne så innan personalen tar ut dom i hagen har dom ätit frukosthöet inne. Sen tar personalen in dom så dom ska få äta lunchhö inne. Sen tar dom ut för att ta in på eftermiddagen och servera eftermiddagshö. Slutligen får dom kvällshö vi halv åtta. Tre givor kraftfoder serveras också. Vi behöver bara mocka box och hage, fylla höpåsar och hänga upp på rätt ställe, rida och ge eget betfor med egna medikamenter i. Bra för Carro, blir lite mer chill än att stå på plats för fodringar och utsläpp, intag osv. Dock ingår att ha stalltjänst vissa helger. Mitt intryck är att GRS är en mysig anläggning med många trevliga personer som kommit fram för att hälsa välkommen och prata.
Jag stannade till tisdag kväll då jag tog tåget upp till Umeå. Helgen spendarades i stalle för att organisera bland våra saker och grejjja med Ingrid. Måndag och tisdag jobbade jag från Gävle vilket passade bra då både Adam och Carro var på sina jobb. En minnesvärd kväll i Gävle var på söndag när Adam lagade fläskytterfilé med pommes och beasås. Det kan vara något av det godaste jag ätit. Vi åt den jättegoda middagen framför tv:n där vi såg en av mina favoritfilmer om man vill skratta, nämligen Kopps.
På lördagen var det fullt pådrag av poliser på Gavlehovsvägen då en piketbuss och flera radiobilar stod parkerade och polis utrustade med vapen, västar och hjälmar gick runt. Carro fick legitimera sig när hon skulle in i huset då vi glömde ett presentkort då vi skulle till Valbo. Lite otäckt faktiskt.
På tisdagmorgonen fick Carro vara med och hoppträna för Leif Hall. Det var bara tre ekipage i gruppen denna morgon vilket kändes ganska lyxigt. Det var en ganska lång gemensam framridning för Leif och Ingrid skötte sig jättebra. Efter det galopperade dom över bomar på ett slingrigt spår och dom skulle rida ibland på fem språng, ibland på sex och sen en blandning innan dom hoppade några språng. Det märks verkligen att Johanna har gjort ett mycket fint jobb med Ingrid då jag tyckte hon inte hamnade i korsgalopp nästan någon gång och såg väldigt reglerbar ut. Dessutom tyckte jag att Carro kunde rida på i en större galopp utan problem, som att Ingrid kunde ta för sig mer med bakkärran utan att trassla med korsgalopp nåt. Sen vart Ingrid ganska ivrig när det var hinder vilket är förståeligt då hon gillar och hoppa och inte hoppat sen Johanna tävlade i Umeå i mitten av november. På den där uppvärmningen red dom lite öppna och skänkelvikning och Carro tyckte det kändes så enkelt numera och det kan vi också tacka Johanna för!
Jag vågade inte säga till pappa att vi skulle dra ner Ingrid till Gävle i helgen som var. Jag vet att han blir så orolig att ha oss efter vägen med hästtransporten och inget blir ju bättre av att det var riktigt dåligt väder heller. Kan ju säga att det vart värre. På söndagen var det riktigt dåligt och då hade vi inte kunnat lämna Umeå så man kan säga att vi kom undan i blotta förskräckelsen. Jag och Carro ringde till morfar på söndag kväll och han blev ju förvånad att höra att vi var på samma ställe så vi berättade att jag var i Gävle för vi kört ner hästen. Han var nog ändå nöjd att ha varit ovetandes om att vi var ute på E4 dagen innan.
Jag och Carro hann äta tillsammans på Centralstationen innan det var dags att kliva ombord på tåget. Carro hade jobbat men eftersom tåget var trettio minuter sent hann vi sitta en stund på Subway. När jag kom till Umeå vid midnatt hämtade Minette och Anton mig på Östra station. Jag visste att det snöat månader i Umeå men jag hade inte förväntat mig så mycket snö! Vilka mängder! Dagen efter jag kom hem regnade det nästan. En kväll i veckan ringde Minette och undrade om jag ville ha en pizzabit som blivit över. Om jag åt en mycket god middag i Gävle i söndags så har jag ätit godaste pizzan ever i veckan och den var gjord av Minette och Anton. Påminde lite om Sjöbrispizza. Att ungdomarna är så bra på att laga mat! I övrigt var Ronja glad att jag kommit hem och jag glad att se henne igen. Katten på bilden nedan är Alfons som har flyttat från Minette och Anton ner till Carro och Adam.
Just nu försöker jag blogga samtidigt som jag ser svenskhockey tv då Adams lag spelar mot Grums. Sen blir det att kolla skidskytte på tv. En riktigt sportlördag. Jag har även varit ute på en promenad till affären i det vackra vädret. Har lite ont i huvvet idag och det känns tyvärr inte som det ska ge med sig heller.
Slutligen kan jag säga att nu är mitt tandprojekt klart. Det ända som återstår är att gå till tandläkaren en gång till och hämta bettskenan som jag ska ha om nätterna. Det är inget konstigt då jag haft bettskena på nätterna stor del av livet. Jag är så nöjd att även tandraden är tillfixad så jag slipper ha en ojämn tandrad som inte är så fint. Har väl inte haft komplex men det har varit fult. Nu fick jag liksom det på köpet i och med skadorna bak på tänderna. Allt är betalat dessutom så det känns bra. Så glad att jag bestämde mig att göra denna behandling nu och inte senare. Fanns ju liksom ingen idé att vänta heller då saknaden av emaljen gjorde att tänderna värkte en del. Livskvalitetén är redan mycket bättre.
