Idag är det exakt 100 år sedan mormor föddes i Lankan Barsele. Mormor var bland dom sista födda i en stor syskonskara. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte intervjudade mormor medans hon levde och skrev ner det hon berättade. Nu får jag leta i minnet och det är inte så lätt. När jag får mer gott om tid tänker jag börja släktforska, det skulle vara väldigt intressant. En sak jag minns mormor berättade för mig var att hon höll på dö när hon var liten bäbis. Mormor berättade att hennes mamma trodde hon var död och de la en spegel framför mun och näsa. Spegeln hade blivit immig varvid glädjen var stor att barnet (mormor) levde. Många gånger har jag som liten suttit i värmen i mormors kök och hört henne berätta om livet i "getarskogen". Jag tror det var så att mormor passade djuren i skogen och en detalj jag minns var att det ibland var så kallt och mormor var utan skor så där djuren kissade ställde sig mormor för att urinet var varmt. Allt för att få lite värme. Åh vad jag önskar jag noterat allt hon berättade för mig. Nu är så mycket förpassat till glömska. Jag minns även att mormor ofta pratade om hemmet i "Lankan" nånstans vid Barsele, Stensele. Jag kan numera inte ens googla fram det här på en karta. Jag skulle vilja följa i mormors spår och se var hon var uppväxt. Mormor hette Andersson som ogift och jag vet att jag nån gång hittat henne på internet med uppgifter om syskon och föräldrar. Inte ens den sidan hittar jag nu.
I kväll var jag förbi graven för att tända ett ljus och prata med mormor på hennes 100 års dag. Jag kom aldrig nära graven då det var så enormt mycket snö i vägen så jag ställde ljuset vid ett träd alldeles vid kanten av gången. Mormor vet att det brinner för henne.
Ett fint minne jag bloggat om tidigare var när jag och mormor hässjade hö runt gården cirka år 1994/1995. Mormor kunde det där med höhässjning så hon byggde upp hässjan och vi hjälptes åt att kratta ihop hö och lägga upp det. Hästarna jag hade hemma på gården hade sedan hö ett tag in på hösten. Om jag bara kunde få uppleva dom där sommardagarna med mormor en gång till. Som jag saknar henne. Jag tror inte det går en enda dag utan att jag tänker på henne. Klart jag saknar farfar och farmor som jag hade kvar väldigt länge och lärde känna bra men farfar och farmor bodde i Norrbotten (Pålkem) så jag var inte där lika mycket som hos mormor och morfar som bodde på samma gård jag växte upp på. Jag hälsade inte på mormor det sista året. Jag kunde helt enkelt inte se min älskade mormor som varit stark, klok och alltid kommit på råd ligga på ålderdomshemmet och fullkomligt tyna bort. Jag hälsade på morfar dagen innan han dog och jag ville inte ha den bilden av min mormor på näthinnan så jag gjorde ett aktivt val att hålla mig på avstånd. Kan verka hjärtlöst men mormor visste inte om jag skulle varit där eller inte sista året så därför blev det som jag blev. Kanske är jag egoistisk men jag har kvar mormor på näthinnan precis som jag minns, och vill minnas henne. Stark, energisk och väldigt, väldigt klok.
