Då var det snart dags att säga hej då till 2021. På Facebook trängs inläggen hur 2021 har varit, det är en massa nyårshälsningar osv som alltid. I år orkar jag inte ens kommentera dessa inlägg. Jag tror att det endast är ett inlägg som jag kommenterat då det var så bra.
Jag känner mig trött och utarbetad och min nyårsafton spenderas just nu i säng under duntäcket. Någon flashig middag blev det inte då jag varken hade ork att göra mig till för en middag till mig och katten och dessutom svämmar diskbänken över. Jag hittade två pannor så det enda som behövdes var att diska kniven så jag kunde skära laxen i tärningar som skulle ner i laxpastan jag avsåg tillaga. Nyårsaftons middag intogs i sovrummet och sköljdes ned med halvt avslagen Pommac. Anledningen att middagen intogs i sängen i sovrummet har att göra med att jag skulle se "Solsidan" och kanal 12 funkar inte på TV:n i vardagsrummet. Lyxade dock till det med efterrätt som bestod av uppslevad glass (apeslinchoklad) ur den vita plastförpackningen. Middagen gjorde att berget på diskbänken ökade i höjd. En annan sak som svämmar över är tvättkorgen. Så slutar mitt 2021. Nåja, jag trivs rätt bra hemma ensam och det är lite skönt att göra som jag vill. Ingen som bryr sig om disken eller tvätten mer än jag så det är inte alls synd om mig. Detta är mitt i livet och precis som jag vill ha det just nu. Det blir dessutom en tidig kväll då jag ska släppa ut hästarna i morgon och jag kommer vara i stallet 05:30 när stalllet öppnar.
Innan jag somnar denna sista kväll år 2021 ska jag sammanfatta året lite snabbt. Bilder och text kommer inte alltid i kronologisk ordning.
I januari precis mellan två snösmockor lämnade vår underbara fina fina lilla Rindi Umeå då ponnytiden var över. Ny destination är Gotland där Rindi flyttat tillbaka till sin uppfödare för att få föl. Avskedet var fruktansvärt jobbigt, både jag och Carro gick omkring på Hippologum och grät medans vi väntade på hästtaxin. Jag glömmer aldrig hur Rindi troget gick ut genom dörrarna och in i den väntande bussen. Jag ville bara säga stopp, jag måste krama henne en sista gång. Åk inte än. Vänta lite. Men så var Rindi bara borta på väg söderut för en ny uppgift i livet. Älskade lilla ponny vad vi saknar dig men det känns väldigt fint och topp med denna lösning och fantastiskt roligt att Rindis gener kommer föras vidare.
Sen hände inte så mycket utan månaderna flöt på som vanligt. Det var inga tävlingar på grund av corona och vi tränade på med både hoppning och dressyr som vanligt. Första dressyrstarterna för Carro och Ingrid kom i juni och det var så roligt att faktiskt startat, bra jobbat med tanke att Ingrid knappt gick att rida med bett när hon kom. Nu fick jag se ett fantastikt fint dressyrprogram om än i värsta hälleregnet hittills på året. Undra om Carros ridbyxor någonsin kommer bli helt vita igen eller ha en förnimmelse av sadeln på rumpan fortsättningsvis?
Sommarbete kom och vi var som vanligt i Skravelsjö och det var precis lika underbart som vanligt även om det var en liten filur som saknades.
Jag fick rapport i slutet av juni att Rindi var betäckt för att vakna en morgon några veckor senare till pipet av ett messenger i telefonen. En ultraljudsbild kom - Rindi är dräktig!
Carro åkte till Spanien, jag var på Sjöbris några gånger och jag lärde mig att deras alkoholfria sommarkannor var något av det godaste som fanns denna varma sommar.
Tävlingssäsongen fortsatte på sensommaren. Första vinsten kom och placeringar upp till 1,10. Ingrid har i skrivande stund "etablerat" sig på 1,10, tycker i alla fall jag då hon hoppat fem 1,10 på rad med endast en riven bom. Felen är tidsfel plus att Carro klantade till det i Sundsvall...... Får Ingrid vara frisk är ett mål 1,20 under 2022.
Spännande väntan! Vilken placering ska det bli?
Jag, Carro, Minette och Anton tog en semester och åkte till Gotland. Det var en av höjdpunkterna i mitt 2021. Vilken fantastisk ö! En av de första saker jag tänkte på var att allt är så ljust på Goitland. VIlket ljus, och marken..... Här uppe i Norrland är gruset på marken grått. På Gotland är gruset så ljust, så ljust. Vilken natur och sen... Visby. Jag har aldrig varit i charmigare stad än Visby. Jag fullkomligt älskar innerstan med kullerstensgator, de gamla byggnaderna, historiens vingslag.....
Det tog inte många timmar från att vi körde av båten i Visby innan vi var hos Marianne för att träffa Rindi. Det visade sig att Rindi gick med stoflocken en bit från Mariannes gård så vi åkte iväg för att träffa ponny-bus efter nästan sju månader. Rindi såg ut att ha det fantastiskt, det var jättefina ston i flocken och jag föll verkligen för några av dom! Vi bestämde att vi skulle på Lojsta hed dagen efter och ytterligare en gång skulle vi få träffa Rindi innan vi vände tillbaka mot Norrland ett par dagar senare. Lojsta hed dagen som jag kallar den var jättemysig trots lite smågrinigt väder. I många många år har jag haft en bild av Lojsta och det var verkligen så roligt att få se detta i verkligheten. Vi fick även se ett par ston med föl. Just denna dag var även dagen Sverige tog OS guld i hoppning viket vi såg i direktsändning hemma hos Marianne framför ett smarrigt fikabord.
Ett frieri kom också där på Gotland i form av Anton som gjorde resan oförglömlig på sitt sätt. Inte ett öga var torrt den där eftermiddagen i Botaniska trädgården i Visby!
Minettes gjorde klar sin utbildning och kan nu kalla sig kriminolog! Så himla duktigt, som hon jobbat för detta.
Carro fyllde 18 år i juli och naturligtvis firades detta med stort kalas!
En mycket målmedveten Carro fixade körkortet på första försöket både vad gäller körning och teori nån gång under tidig höst. Jag är inte förvånad. Finns så mycket vilja i den ungen.
Vi har haft lite skador i familjen. Pappa höll på att kila vidare i september då han ramlat. Livet höll på att rinna ur honom när jag och Minette hittade honom skadad på golvet i sin lägenhet. Då hade han legat upp mot tre dygn utan hjälp. Men vi hann tack och lov! Än i dag går pappa på vårdcentralen för att lägga om det liggsår han ådrog sig dom där dygnen på golvet. Operationen av höften har gått bra och likaså rehabiliteringen. Pappa är aktiv och körde till och med bil bara några dagar efter han kom hem från sjukhuset. Läget var allvarligt när han kom in och ambulansen åkte med blåljus från Nordmaling till Umeå. Så tacksam att pappa klarade sig!
Pappa och Minette för många år sedan.
Minette ramlade på jobbet häromdagen och hon klarade sig med en stukning eller vrickning. Mamma ramlade i duschen i går och jag skjutsade henne på vårdcentralen där hon fick sy nio stygn i pannan. Nu får det vara slut på fallskador i familjen!
Nu är det ca 1,5 timme kvar av 2021 och jag ska sova så jag orkar masa mig ur sängen strax efter kl. 05 i morgon för att släppa ut hästarna.
Ses 2022!
