Jag är helt övertygad att vi har besökare i lägenheten här på Kungsgatan 25. Tidigare hade jag bara fnyst åt något sådant och tyckt att allt var nonsens då jag tror på naturliga föklaringar till allt som sker. Tills nu.
Det började redan på Östra Brinkvägen, i bostadsrätten jag köpte när jag och Minette flyttade hem från Gävle efter min utbildning till fasighetsmäklare var klar. Det kan hända att jag bloggat om detta tidigare men jag tar det därifrån.
När jag köpte lägenheten var det av ett dödsbo. Både dottern och sonen till paret i dödsboet satt med mig på banken när vi skulle göra upp affären. Dottern sa till mig att -"Vi har haft så roligt i lägenheten. Det har varit så många roliga fester". Nåt sånt. Det dröjde inte länge förrän jag kände närvaro. När jag satt i vardagsrummet och kollade på TV vände jag mig om många många gånger varje kväll för att kolla ut i hallen då det kändes som att någon var där. Det var trafik fram och tillbaka som var ganska jobbig men det kändes inte otäckt. Vid ett tillfälle hade jag en fest och då satt jag och tre tjejkompisar i köket som var på motsatt sida hallen. Min kompis Kicki som satt längst ut mot dörröppningen ut mot hallen började kolla dit med jämna mellanrum för att sedan fråga mig: -"Är det någon här"? Jag fick direkt gåshud. Hon bekräftade det jag redan kände.
Efter ett tag sålde jag trean på Brinkvägen för att ta en fyra på Storgatan och lite skönt var det att flytta och slippa det där "springet" fram och tlllbaka i hallen. I elva år har jag levt i sus och dus på Storgatan där det var lugnt. Sen flyttade vi in på Kungsgatan.
Vi hade inte bott här länge förrän jag kände av att i denna lägenhet finns något. Ganska snart kunde jag känna kyla runt mig. Jag kunde även svära på att jag stängt garderobsdörrarna i mitt sovrum men likaväl stod en dörr öppen när jag kom hem från jobbet. Att jag inte skulle stänga en kökslucka, det förekommer inte men ändå har nån lucka stått öppen när jag kommit in i köket. Även i denna lägenhet och främst i hallen ser jag förnimmelse av en skugga som drar förbi. Ibland bara stirrar katten rakt ut (oftast mot hallen) en lång stund som att hon ser något. Jag har tänkt att detta kan inte vara något för det fins ju inte andar? Eller?
Nu har det hänt två incidenter som är totalt oförklariga. Det finns ju alltid naturliga förklaringar till saker och ting men låt mig berätta!
I december efter jag och Carro julpyntat så hände en otäck sak som fick katten att hoppa rakt upp och stirra på mitt gamla linneskåp. På detta skåp hade jag ställt upp julpynt i form av en tomte och en såndär julkula med vatten och snö. Det snöar när man skakar kulan. Såna julkulor älskade jag när jag var liten och jag vet inte hur många min mormor fick köpa till mig under årens lopp. Det som hände en kväll var att jag, Carro och katten Ronja satt i soffan och tittade på tv:n. Plötsligt hör vi alla tre hur det skrapar till uppe på linneskåpet. Det är för högt för att jag ska se vad som händer men jag flög upp ur soffan och gick hoppade iväg till skåpet samtidigt som katten flög upp från sin slummer i soffan och fullkomligt stirrade upp mot skåpet. Kylan. Kylan. Kylan som omsluter mig där jag står vid skåpet får håren att resa sig på armarna. Min blick föll genast på julkulan (det stod några värmeljusstakar på skåpet också) som k-a-n ha hamnat på en plats jag inte ställde den på tidigare under dagen. Jag provade dra julkulan på skåpet och på så vis kunde jag framkalla ljudet igen. Det skarp vi hörde var som att någon flyttat ett föremål några centimeter. Det var ett klart skrap på ett par sekunder.
Det har varit lugnt till för några dagar sedan. När jag hade ont i huvvet åt jag några isglassar som tag tål för att kyla ner huvvet. Det är relativt små glasspinnar så jag åt fem stycken medans jag låg i sovrummet och kollade på Dragons Den på Youtube. Glasspapperna la jag på min lilla blombänk i päronträ som står under fönstret i sovrummet och dom hamnade i en hög närmast huvudändan på sängen. Jag fortsatte kolla på Dragons Den och bara ett par minuter efter jag lagt glasspapperen i hög hörde jag hur det frasade till. Jag trodde det var Ronja som var i sovrummet men det var hon inte. Jag blev alldeles kall när jag kollar på blombänken varifrån fraset kom, och inser att ett glasspapper ligger flera decimeter från dom andra mitt på blombänken och inte på sidan där jag lagt högen.
Det är inte så at jag hela tiden går och tänker på det här eller känner obehag i lägenheten. Tvärtom trivs jag väldigt bra i lägenheten men jag tänker att lägenheten ligger bara några hundra meter från Umeås absolut första lasarett som uppfördes på 1700-talet. Det finns mer att läsa om dessa byggnader HÄR Efterssom detta lasarett säkert hade patienter som dog är det inte heller konstigt att det ligger en kyrkogård i anslutning till gamla lasarettet och sen råkar jag bo vid kyrkogården. Företeelserna jag beskrivit ovan kan jag inte bortföklara och istället tror jag att det faktiskt existerar andlig närvaro på olika platser som levande känner av. Hade någon sagt detta till mig för tjugo år sedan hade jag skrattat och tyckt det var fullkomlig nonsens. Jag känner inget större obehag av det här utan jag tror på närvaro och jag tror att någon vill ha kontakt med mig och säga något. Usch så svamligt det blev och det är nog svårt att förstå om man inte själv varit med om onaturliga händelser. En sak kunde jag köpa men det har varit för många händelser som inte går att förklara. Det kanske är så att jag har förmågan att vara mottaglig för såna här övernaturliga företeelser?
Nedan är bilder på min utsikt från lägenheten som jag tagit under olika årstider. Om ni kollar på första bilden så syns den gamla gula träbyggnaden som omnämns i texten jag länkade till. Byggnaden syns mitt i bild, gult med några fönster, sen är det kyrkogården med sina raka gångar, det känns som att jag bor i en park. Jag verkligen älskar utsikten som när jag flyttade hit kändes lite bisarr men jag har vant mig och tycker det är vackert. På sommaren är det ett väldgt rikt fågelliv bland träden, mitt inne i Umeå. Det är lite häftigt. Kanske är det folk från det förtlutna med anknytning till sjukhuset, kyrkogården eller platsen där mitt hus står som vill säga något från andra sidan? Alltså jag vill inte tro på det här men det går inte att förklara längre.
