Då är det bara några timmar kvar av 2017. Jag ser tillbaka på 2017 som klart godkänt. Det började tråkigt med en konturstörning på senan på ett av Rindis ben i januari. Efter hemmatävlingen var Rindi svullen i ett ben och jag famlade mellan en jättegalla eller en senskada. Svullnaden gick ner men jag kände en stor tveksamhet att sätta igång ponnyn som inget hade hänt och magkänslan sa att något var fel. Jag besöt att anlita veterinär Maria Conradsson och hon hittade ett "streck" på en sena som hon inte kunde säga var nytt eller gammalt. I övrigt var det en jättegalla Rindi dragit på sig men hey! Det är ju en klar varning med en sån kraftig galla. Ordinationen var i alla fall att rida och skritta. Maria kom ut och undersökte Rindi några gånger under våren och efter tio veckor var Rindi friskförklarad och då var hon igång igen och hade gått skritt, trav och galopp ett bra tag redan men förstås ingen hoppning och ingen dressyrträning. Vi var med och hopptränade i slutet på vårterminen, först bara med på uppvärmning för att sedan utöka till några språng, en halv träning och sedan vara med ett helt pass. I månadsskiftet juni/juli var Rindi och Carro tillbaka på tävlingsbanan igen. I början av september var dom tillbaka på LC i hoppningen och några dressyrstarter blev det också. Vi beslöt att tagga ner hoppningen och bara hoppa själv men det har mest blivit dressyr i höst och dom få gåner Rindi och Carro har hoppat har ponnyn varit pigg och glad.
Det börjar redan smälla ute men än så länge ligger katten ovanför mig på soffans ryggstöd. Ronja ser bara lugn och trygg ut och hoppas hon inte får men för livet efter årets raketshow. Jag är en som välkomnar lasershow till nästa år. Hoppas faktiskt raketer förbjuds. Så mycket lidande för djuren, några som glöms bort är männsikor. Det finns ju dom som är oroliga och stressade när det smäller ute, jag tänker på äldre människor, senila osv som inte förstår vad det är som låter och skiner. Det där med att fira in ett nytt år är ju också att fira in ytterligare ett nytt år i mitt liv som bär mig närmare döden. Vad är det att fira in? Ibland känns det som att vi männsikor är varelser med minimal hjärna. På tal om det, förslag finns om att pensionsåldern ska höjas. Vad orsaker är behöver ingen vara Einstein för att räkna ut. Jag funderar starkt på att försöka spara en slant och strax efter sextio göra mig av med alla ägodelar och bosätta mig i ett land där det är billigt att leva. Jag är aldrig på solsemester utomlands, jag kommer samla ihop allt jag har att ta igen och ge mig av från den här ankdammen om femton, tjugo år. Nån annan får då jobba ihop till välfärden då. Probelmet är bara att jag inte vet vars jag ska ta vägen.
Idag har vi varit i stallet. Rindi fick gå på en uteritt med Carro medans jag mockade box och hage. Vi lämnade henne inne tidigt då jag inte visste när raketerna skulle börja synas i skyn men Rindi verkade inte ha något emot att gå in och äta. Efter en snabb dusch åkte jag och Carro ner till Nordmaling där vi åt middag och tittade på TV. Vi vände dock mot Umeå rätt tidigt då jag är lite bekymrad för Ronja när raketerna börjar synas ovan Umeå Skyline. Det regnade hela vägen från Nordmaling upp mot Umeå och jag kan inte nog poängtera hur oerhört glad jag är över mina nya vinerdäck med dubb.
Gott Nytt År! Hoppas jag och ni får ett underbart 2018!
