magicblue.blogg.se

Då och då läser jag inlägg både på Facebook eller som någon självutnämnd "storbloggare" skriver om oss föräldrar som är med barnen i stallet och gud bevars, ännu värre mockar och hjälper barnen med diverse sysslor. När jag läser sånt funderar jag över hur dessa personer hade det som barn i Sverige där på -70 eller -80 talet. Nu sitter någon och är bitter över att deraas egna föräldrar inte var med dom i stallet eller ännu värre, dessa bittra medelålders människor hade väl ingen egen ponny i sin ungdom. Nu några decennium senare spyr man gärna galla över oss "ponnymorsor" som är i stallet och vad dom tycker "curlar" barnen. 

 

Min egen slutsats om en del av dessa ofta kvinnor är att dom har ingen koll på Sveriges historia. När ni var unga på den tiden och ni red i gabardinbyxor och blå/gula gummistövlar så var det inte så konstigt att era föräldrar inte var med i stallet. Era föräldrar var född på 40- eller 50- talet och hur många stall och ridskolor fanns i Sverige vid den tidpunkten tror ni? På de ridskolor som fanns i Sverige var definitivt ponnyer en bristvara - var så säkra. Jag tror inte många av de morföräldrar eller mormorsmor var i ett stall dag ut och dag in som vi - ponnymorsorna som nu vuxit upp och var där på sjuttiotalet. Jag tycker det mesta jag läser är smörja. Jag är i stallet därför att jag både vill vara med mina barn men även därför att det är ett intresse som var hela mitt liv när jag var liten. Ja säkert kunde jag rida ordentligt redan innan vissa förståsigpåare om curlingföräldrar ens var födda. Och jag är minsann ingen jobbig curlingponnymorsa. Jag har med all sannolikhet både väldigt goda kunskper om hästar och år av erfarenhet av hästar som kanske är i paritet med dina levnadsår så kasta inte dynga på mig för att jag mockar dynga i stallet. 

 

Min egen mamma då? Nej hon var inte med mig i stallet. Hon skjutsade mig till Kärkäinens stall på Teg och senare K4 inne i Umeå. Min mamma var inte uppväxt med hästintresset. Min mamma var intresserad av att sy kläder och handarbeta. Mest troligt det hon sett och gjort med sin mamma, alltså min mormor. Jag är inte bitter på henne för att hon inte var med mig eller att hon lät mig cykla till stallet året om. 

 

Jag hade tryckt näsan mot bilfönstret så många gånger när jag var fem-sex år när vi åkte förbi stallet på Teg på våra resor till och från stan. Min lycka var total den kväll vi stannade och jag fick hälsa på hästarna. Jag fick börja rida och detta var 1975. Sedan dess har jag hållit på i princip hela mitt liv med lite upphåll här och där när barnen var små och när jag studerade. Många andra "ponnymorsor" har precis samma bakgrund som jag. Av vilken anledning är det så konstigt att vi är i stallet var dag? Vi har ett gemensamt intresse med våra barn, det borde vara nåt av det finaste som finns i en familj. Hästintresset är en del i ponnymorsans historia. Den historian finns inte hos min mamma och absolut inte hos min mormor och jag är övertygad om att min förfäder inte på något sätt är unika som inte haft varken intresse, råd eller möjlighet att hålla på med hästar som jag fick göra eller som mina barn nu får göra. Där på sjuttiotalet satt jag i stallet och flätade plastband runt pannbandet samtidigt som min mamma gick på kurs i EFS bönhuset i byn för att lära sig fläta näver. Tiderna förändras, så är det bara. Om min mamma hade haft häst när hon var ung hade hon också kanske suttit med mig i stallet och flätat med plastband. 

 

En annan faktor är dagens grundskola. Om ni är det minsta upplysta så bör ni veta att kraven i skolan inte var tillnärmelsevis detsamma som idag. "Vi hade också läxor"..... Kom inte och inbilla mig att det var läxor då som det är nu för det är inte sant. När jag var liten tjatades det om LGR69 som var nångon läroplan. Vi hade läxor inför större prov vilket inte var så där jätteofta och de som fick läxa var oftast de som inte hade hunnit klart på lektionerna. Den läxa som var mer regelbundet återkommande var engelskaglosorna nån gång i veckan och då var det typ veckans tio engelska ord. Ni fattar va?!! Eller ni som har barn i grundskolan nu vet hur oerhört mycket läxor det faktiskt är. Varken du eller jag som är vuxen och förvärvsarbetar har någon lust att sätta oss och jobba ett par timmar hemma också om kvällarna men våra barn som har nog långa skoldagar ska minsann fortsätta med sitt arbete på kvällar. Lägg därtill att vi i vår familj seriöst ägnar oss åt ponny- och ridsport. Kasta inte dynga på mig för att jag står i stallet på kvällarna och mockar skit medans min tolvåring sköter om och rider ponnyn. Dygnet har bara tjugofyra timmar och det är många måsten som skall hinnas med. Nu vet jag att det finns många ungdomar som sköter sin ponny och stallet helt själv och det är imponerande och hatten av för er. Däremot ni bittra kvinnor (ja jag har bara sett inlägg och artiklar i ämnet skrivna av kvinnor) det är inte ett dugg klädsamt att vara så bittra som ni är. Sen ska ni även se oss som personer som har minst lika mycket kunskap om hästar som ni har. Bara för att jag inte har några resultat i TDB:n innebär det inte att jag inte kan rida! 

 

Som väl insatt i ämnet hästen (nej jag är inte någon "ponnymorsa" som inget begriper) så ligger det i mitt intresse att själv visitera hästen varenda dag. En annan sak jag känner är viktig är att under ridpasset noga iaktta hur vår ponny rör sig. Varenda dag i sju års tid har jag studerat just vår ponnys rörelsemönster och jag känner igen vår ponnys ben även om jag skulle göra ett blindtest. Det är ett djur vi i familjen har ansvar för och jag tycker att jag som vuxen har det yttersta ansvaret att verkligen säkerställa att hon är okej, 

 

Carro har på slutet själv tagit sig till stallet för att ta in Rindi, borsta och börja rida så kommer jag efter jobbet och kollar av att allt är okej, mockar och fixar lite. Men jag kommer! Jag åker ut till stallet även för min egen skull. Att komma till stallet efter en stressig dag på jobbet är som balsam för själen. Jag drar in dofterna av hösilage i näsan, jag hör en häst tugga på bettet, jag känner doften av det jag luktat på i nästan fyrtio år. Kalla mig för fan inte curlingmorsa som inget begriper. 

 

Just denna helg är helgen när Minette kvitterat ut nyckel till sin allra första egna lägenhet och alltså kommer att lämna mig och Carro nu. Gissa om det känns bra att jag varit med MInette så mycket under hennes uppväxt? Varenda dag har vi varit tillsammans kring vårt GEMENSAMMA intresse - hästen. Jag har varit en bra förälder till Minette och jag har varit en god förebild. Jag kunde inte umgåtts mer med Minette under dessa år än vad jag gjort och det känns ganska bra nu när vi flyttar isär. Jag hade inte velat ha vårt liv på något annat sätt trots dessa mockningar i sju år varje dag. Om jag och Minette inte umgåtts tillsammans med det vi älskat så mycket nämligen hästen så hade vi aldrig umgåtts så mycket inom hemmets fyra väggar. Därför ska ni bittra människor tänka till en gång och era bittra tankar är lika billiga som de små plastfigurerna i ett paket kalaspuffar.