Jag brukar mest skriva om hästarna här på bloggen men jag gör ett undantag. Idag handlar det om att åldras i Umeå Kommun. Redan när min mormor blev gammal så var det stort omöjligt att få en plats på ett äldreboende till henne. Mormor var över 90 år när hon fick boende, mormor var klar i knoppen  ganska länge men de sista åren var det virrigt. Först när min mormor hittades ute av polis på vintern fick hon ett boende. Numera ska de äldre bo hemma och innan ett boende blir aktuellt ska den äldre ha full hjälp av hemtjänsten. Innan du har det så är du inte välkommen till ett boende. Jag är så irriterad att jag vet inte vad. Min mamma har blivit snurrig de sista åren och det finns en diagnos. Nu på slutet har det blivit värre och värre och värre. Lägg därtill en fysik som inte passar för stimulans i form av promenader (givetvis i sällskap med en hemtjänstpersonal). 
Redan för ett par år sedan har mamma ramlat när hon varit ute så personer som märkt hennes tillstånd har skjutsat hem henne och tagit kontakt med mig eller Minette. Mamma har suttit på en buss och inte vetat var hon varit men kunnat läsa skylt och sett att hon befunnit sig på Ersboda så vi kunnat hämta henne. Detta var för ett par år sedan när läget var betydligt bättre än vad det är nu.
I början av april blev jag uppringd av personal vid ambulansen som blivit utkallade då personer hittat mamma på alla fyra i snön, tack och lov på dagtid. Jag törs inte tänka på vad som skulle hänt om mamma ramlat på kvällen och inte kunnat ta sig upp och hem i minusgrader. Personalen skulle göra en orosanmälan och skicka till Umeå Kommun där jag påbörjat den långa och energikrävande processen att ordna ett äldreboende till mamma. Det känns som ett mission impossilble att jag knappt orkar med det själv. Till och med mammas hemtjänst tror det är dags för ett boende. Trots det blir beslutet från biståndshandläggare att -"Margareta ska få mer tid med hemtjänsten. Promenader som ska skapa stimulans i hennes liv".......... Alla som känner mamma hör hur det låter. Mamma har problem att röra sig, går med korta korta steg och tittar sig likt ett litet barn omkring på allt spännande som finns. Dessutom orkar hon inte gå nån längre sträcka. Men jo. Nu ska Margareta få gå på dagliga promenader. Bara att ta sig från parkering in till tandläkaren som har entrén femtio meter från parkeringen är ett helt projekt som ger mig ångest en vecka innan vi ska dit. 
Nåja, vi provar väl eftersom checklistan hos handläggarna måste fyllas i. Här finns listan där check, check, check i all djävla oändlighet ska vara ifylld. Mamma är bara i början på denna lista. Jag förstår att handläggarna jobbar efter rutiner för sånt här för det är ju politikerna som säger hur det ska vara. Det finns inga avsteg för sunt förnuft eller eget tänkande känns det som. 
Vad har nu hänt? Jo i lördags blev jag uppringd av sjukvårdspersonal för att mamma var på akuten och som jag förstod det hade hemtjänsten larmat då mamma varit i tvättstugan och tydligen hade ont i hjärtat. Mamma orkar alltså inte ens gå till tvättstugan som är i huset utan att få problem. Du behöver inte vare Einstein för att förstå att promenader för att stimulera henne kommer inte vara ett alternativ då mamma inte orkar med promenader. 
Mamma hamnade efter andra ambulansturen på två veckor på akuten och sedan inlagd på MAVA (medicinsk akutvårdsmottagning) och där är hon kvar. Varför? Jo därför att läkare och personal på sjukhuset förstår att man kan inte skicka hem mamma till hennes lägenhet. Det spelar ingen roll om mamma får fyra timmar hemtjänst om dygnet plus promenader som hon inte orkar med. Resten av dygnet är hon ensam och har alltså 20 timmar på sig att hitta på saker som i form att gå ut. Det har med sjukdomen att göra att inte förstå att man inte orkar gå ut, och kommer man ut kan man inte koden in i trapphuset sen. För nyckel är inte det första en dement männsika tänker på att ta med. 

Jag är nyss hemkommen från besök hos mamma på MAVA och lägligt när jag var där ringde handläggare från Umeå Kommun som erbjuder korttidsboende tre veckor (också enligt rutinen - check). Det som är väldigt besynnerligt är att den ändå väldigt trevliga handläggaren -"Redan nu vill förbereda mig på att mamma kommer få åka hem efter tre veckor med utökade insatser från hemtjänsten". I min värld säger handläggaren att mamma kommer observeras under dessa tre veckor och sedan kommer handläggare som är socionomer tillsammans med korttidsboendet vilket jag antar är medicinsk utbildad personal men jag glömde fråga, bedöma att mamma kan åka hem. Mamma kommer alltså vara i bättre skick om tre veckor än vad hon är idag. Det plus ytterligare insatser från hemtjänsten kommer lösa det här. Ett tag till hemma. Idag säger MAVA personalen till mig att "boendesituationen är inte acceptabel, vi kan inte skicka hem henne". Handläggaren på Umeå Kommun säger idag att mamma kan åka hem efter ha fått landa på korttids tre veckor, då är hon mer okej om tre veckor än idag. Alltså, jag kan inte nog uttrycka hur fördjävligt detta är. Vi har ett rött styre i Umeå. Bara klycshor i deras valmanifest. Det ska vara tryggt att åldras jalla jalla jalla, jag orkar inte ens klistra in skiten. I M:s valmanifest däremot, finns att läsa enligt nedan: 
 
Det som fångar min uppmärksamhet är att det står "Det ska vara en rättighet för äldre att beredas plats på ett boende, när man känner sig otrygg och blir sjuk". Det låter bra och det handlar lika mycket om oss anhöriga. Så fort det ringer ett nummer från 090-785 xx xx hoppar jag rakt upp då det är från sjukhuset. Likaså när ett okänt mobilnummer ringer så tror jag det hänt mamma nåt, att hemtjänsten kommit och mamma gått ut eller försökt värma mat på en assiett på spisen.
Nu ska mamma alltså flytta till ett korttidsboende för att observeras och utredas så det kan läggas till handläggarens utredning. -"Men jag säger redan nu att Margareta nog får åka hem med mer hemtjäsntinsatser". Så bra att handläggaren redan nu vet att mamma kommer bli bättre i sin förvirring när hon får landa under dessa tre veckor och att handläggarna exakt kan utreda vad mer hon behöver av hemtjänsten.
Mamma blir inte bättre. Hon blir bara sämre och sämre och jag argare och argare på systemet. Mamma visste i söndags inte var hon var. Hon hade ingen aning om att hon var inlagd på sjukhuset. Hon trodde hon jobbade där. Idag ringde hon Anton och ville bli hämtad då hon "slutat jobbet för dagen", då kan vi komma ihåg att mamma aldrig jobbat inom vården heller. Mamma vet inte att hon bor i egen lägenhet utan hade meddelat sjukvårdspersonalen att hon redan bodde på ett boende. Det har hänt otaliga gånger på slutet att mamma ringt och vill bli hemskjutsad trots att hon är hemma. Hur f-n kan det vara humant att en gammal människa som inte vet var hon är ska bo i egen lägenhet? Vi lämnar inte femåringar hemma och går på jobbet men en gammal männsika som inte vet var hon är, är helt okej att lämna ensam i en lägenhet 20 timmar per dygn. 
 
Mamma och inte att förglömma! även vi anhöriga behöver trygghet i mammas situation. Jag känner mig inte alls trygg. Jag känner mig inte trygg med handläggarnas arbete med checklistor där inga avsteg finns, även om jag förstår att handläggarna måste ha något att jobba utifrån. Alla kommunmedborgare är alltså lika i sin sjukdomsbild och vilka behov dom har. check, check check i några listor. Vi medborgare får det vi förtjänar, det vi röstar på.  Inför nästa val kommer jag noga läsa valmanifesten som kommer i brevlådan och tänka tillbaka på den fullständigt hopplösa situationen som råder. I Umeå och resten av Sverige. 
(null)