På två dagar har det varit en incident och en nära döden upplevelse.
I söndags blev Carro på moppen påkörd av en bil i en rondell här i Umeå. Allt gick bra och inga personskador. Bilen stack, polis är inblandad men det får vi nog aldrig veta vem som satt i blien.
I går måndag fick jag indikationer att något inte stod rätt till nere hos pappa i Nordmaling. Mobilen avstängd och ingen hade sett honom sen torsdagen. Pappa hade inte varit och hälsat på sin sambo på vårdboendet sen torsdag och han brukar komma varannan dag. En granne såg post innanför dörren och det är absolut inte likt honom. Jag anade det värsta, hastade hem från jobbet, drog med Minette och satte fart ner mot Nordmaling samtidigt som vi försökte få tag i fastighetsägaren i telefon. Vi fick kontakt och hon lovade att möta upp oss. Resan ner till Nordmaling kändes som den längsta jag nånsin gjort och oron var fruktansvärd.
Vi anlände till lägenheten nån minut innan fastighetsägaren så jag och Minette sprang in i trapphuset, drog upp brevinkastet och vi bara tittade på varann när vi hörde rop på hjälp. Hade inte Minette varit med och bekräftat att det hördes rop om hjälp hade jag trott jag drömde.
Fastighetsägaren var bara någon halv minut bakom oss med nycklarna och snabbt var vi inne i lägenheten. Jag hittade pappa skadad och jag förstod att nu är det bråttom så jag la en filt över pappa och ringde 112 efter trettio sekunder och som tur var fanns ambulansen på plats i Nordmaling.
För att göra en fruktansvärd historia kort så hade pappa ramlat och legat sen fredag eftermiddag helt oförmögen att röra sig. Det vill säga i tre dygn, 72 timmar, 83 år gammal liggandes på mage på ett hårt golv vilket gjorde det jobbigt att andas för honom. Inget täcke och ingen kudde. Ett under att pappa överlevde och jag ältar hela tiden vad som kunnat hända om vi hittat honom idag tisdag. Utgången hade nog blivit en annan.
Nu är det exakt 24 timmar sedan jag och Minette satt i bilen på väg ner till Nordmaling. 24 timmar senare är pappa på operation, efter en väntan på grund av att läkarna var tvunga ha honom under observation inför beslut om tidpunkt för operation. Tack gode gud att vi hann innan det var för sent. Fler har varit inblandade i den lyckliga utgången och det har räddat pappas liv att han haft sina rutiner och personer har sett att det avvikit där och då slagit larm, ett larm som sökte sig fram till mig.
Idag var jag förbi sjukhuset och precis som jag anade fick jag inte komma in på avdelningen så redan innan jag åkte hemifrån hade jag skrivit ett litet brev till pappa. Med brevet i högsta hugg och några tidningar samt pappas tillhörigheter han ville ha med sig skickade jag in allt med en vänlig sjuksköterska som lovade se till att pappa fick allt. Det tog mindre än en timme så hade pappa hittat sin mobiltelefon i väskan då jag fick ett telefonsamtal.
Carro mår bra efter dramat i rondellen och pappa är i trygga händer på Norrlans Universitetssjukhus. Nu får det vara slut på drama på ett bra tag!
Pappa med Minette för ett kvarts sekel sedan. Det var inte meningen att pappa skulle lämna oss ännu.
Kommentera