Idag är det treårsdagen av provridningen av Ingrid. Ungarna åkte iväg tillsammans med hovslagare Bettan på en tripp som startade i Göteborg för att sedan avslutas runt Stockholmstrakten. Om jag minns rätt var det Ingrid och hästen i Göteborg som skulle provridas och under resans gång dök det upp en till häst mot Stockholmshållet. Ingrid var den sista som skulle provridas och efter häst nummer två som var en svart skönhet med strimbläs ville ungarna ha den hästen. Då hade dom inte träffat Ingrid........ Efter provridningen av Ingrid så stod hon helt utan konkurrens, jag tyckte Ingrid var lite för dyr redan innan dom åkte och tänkte att det blir nog inte hon. Ungarna hoppade av tåget tillsammans med Bettan här i Umeå och innan vi släppt av Bettan hemma hos henne pep ungarna i baksätet av bilen att det var Ingrid som ville ha.
Minette och Carro hade pratat ihop sig att dom ville köpa storhäst ett tag innan dom berättade det för mig. Ganska snart gav jag med mig då det är den naturliga vägen då Rindi började bli lite liten och MInette som gjort en paus från stallet ville börja om. Det var väl inte så mycket annat att göra än att gå med på att köpa en till häst helt enkelt.
Efter lite turer hit och dit samt besiktning kunde vi gå på banken den 18 december och skicka över betalningen för Ingrid till Nymans. Vi valde att låta Ingrid vara kvar hos säljarna till efter nyår eftersom vi skulle bort på jul samt hade en begravning mellandagarna.
Den 7 januari 2019 klev Ingrid ur bussen och satte hovarna på Norrländsk mark. Jag visst samtidigt att Rindis öde skulle bli förseglat i och med detta. Det var nog nödvändigt att ha ponny och storhäst parallellt under några år och det definitiva beslutet att låta ponnytiden vara över kom hösten 2020. Det är mycket jobb att seriöst hålla igång, träna och tävla med två hästar, framför allt kanske när vi red både ponnydressyr och storhästhoppning. Kan tänka mig att det är enklare att ha två stora hästar och hopptävla med. Nu vart det rejande hit och dit och när Carro blev mer varm i kläderna att rida storhäst tyckte vi att det var läge att låta Rindi gå till avel.
Att sälja Rindi efter tio år var inget alternativ, jag ville till varje pris att hon skulle gå till avel och slippa vara nåns tränings- och tävlingsponny och kanske säljas och säljas och säljas igen. Rindi har gjort alldeles för mycket för våran familj än att hon skulle ut i ovisshet. Dessutom var hon 16 år när vi bestämde att ponnytiden var slut och skulle hon ha fler föl var det bara att sätta igång. Rindi hade föl som fyra åring och den enda avkomma hon har, Ragnarök, har hoppat både Msv B, samt gått dressyr i lägre klasser men på mycket bra procent. Vi kunde inte vara så själviska att kräma ut mer ur Rindi när hon började komma upp i åren när det kändes halvdant att rida ponny. Jag hade faktiskt under en längre tid haft en plan att jag skulle ta kontakt med Rindis uppfödare på Gotland när det var dags. Jag kommer så väl ihåg den där kvällen jag satt i ridhuset och förstod att nu är det dags. Jag, Carro och Rindi var ensamma i ridhuset när jag på en uppsittningspall satt och författade och skickade sms:et till Gotland. Så blev det bestämt att Rindi skulle flytta tillbaka där hon är född och uppväxt och levt sina sex första levnadsår. För Rindi är cirkeln sluten och jag hoppas att hon kommer göra stordåd i avelsboxen. Hennes gener är alldeles för fina för att slösas bort och inte användas. En dag i mitten av juli väcktes jag av en ultraljudsbild - Rindi är dräktig!
Det känns som att tiden med Ingrid bara sprungit iväg, tänk att vi haft henne i tre hela år snart! Jag sa till ungarna när hon kom att -"Ni får ta hand om hästen". Jag hade ju en speciell relation till Rindi som att vi satt ihop i en navelsträng och tänkte att det ska inte bli så med storhästen. Hur tror ni det gick? Jo precis som med Rindi. Men det blir väl så när man verkligen älskar sina djur. Jag brukar tänka när jag kommer till stallet att -"Det här ska bli Ingrids bästa dag". Aldrig gå hem om det är bajs i boxen, lyssna att magen låter, aldrig gå hem om det är spån i vattnet. Aldrig gå hem utan att ha mockat hagen och sett till att det finns vatten vare sig det är sommar eller vinter, allt ska fixas förutom pyssel och gos som också hör till timmarna i stallet. Hur trött jag än är, hur ont jag än må ha i sämre knäet så ska Ingrid och hennes behov fixas. Vi får väl se om mitt kontrollbehov blir mindre nu när Carro också har körkort och kan åka till stallet själv ibland.
Det har varit tre bra år, hästen är supersnäll, robust och trygg. Dessutom oproblematisk att ha med på tävling. Det är lustigt hur det blir att våra vägar korsades den där decemberdagen för tre år sedan. Att Ingrid var till salu just när vi letade.
Nedersta bilden är från den där kvällen Ingrid steg av bussen här i Norrland, jag tror hon blivit lite ljusare i pälsen under åren. Tror hon kommer bli i det närmaste vit på kroppen i alla fall.
Kommentera